Lite svagt anar jag en söt blomdoft, när jag böjer mig ner över dom blå.

Blundar och drar in ljuvligheten som påminner om sommarängar.

Försommarlängtan rusar snabbt till hjärtat, också minnet från en lycklig tid.

Så då och där hamnar jag i kärlek och sorg.

Som så ofta förr och om igen.

Då lyckan var stor och kärleken för ohanterbar.

Förundrad i mitt vemod.

När ska det ta slut.

Kommer det någonsin klinga av.