Jag tycker om gamla hus...gamla saker...ting som skickar mig tillbaka i tiden...

Det skänker mig en skön känska av bekantskap...

En slags samhörighet...använda...slitna...

I mina ögon så otroligt vackra...

De har en själ...

Jag vill inte kalla att vi har vinter för än i december...den blir så lång annars....

Enligt bondepraktikan och gamla kalendrar...december till februari är nog för mig...

I mars vill jag ha riktiga vårdagar...dropp från tak och en sol på himlen...

Senhöst med vinterkänsla kanske...det duger gott för mig...

Morgonfärger i senhöstmorgon...

Måndagmorgon...igår Fars dag...och nu tre veckor till första advent...

Så fort dagar och veckor går...

Vaknade tidigt av snösvängen...då det nästan var svartare än svartast på himlen...

Stjärnklart...vindstilla...knäpptyst ute...närmare minus tio grader på termometern...

Står i kylan i mörkret...vaknar och minns suddigt den oroliga drömmen...

Kan inte greppa den innan jag är för vaken...men olusten känner jag...

Vet att det är dagen som speglar sig under nattens timmar...

Tids nog...tids nog...

Då ljuset och dagen kommer är jag redo...

Med kameran runt halsen styr jag iväg mot skogen...först efter byavägar och förbi hagar...

Gnistrande vitt överallt och snöknarr under sulorna...glad att skogsvägen är plogad...

Det glittrar i träd och buskar...det är så vackert att det tar nästan ont...

Tystnad förutom ljudet långt bort av skogshuggning...känner doften av kaffeelden...

Småfåglar som är så snabba i söket efter frön...kvittrar glatt i morgonsolen...

Solen som ochså värmer min kind...som skickar sina strålar på mig...

Jag blundar...andas...släpper oron...ser på skogen...ler...

Tids nog...tids nog...

Naturliga konstverk...  

I några dagar nu har det snöat...vitt och fint ligger snön på grenarna...

Tystare blir det i skogen av det isolerade täcket på marken...

Ännu bara några decimeter...men vi är ju bara i början av flera månaders vinter...

Jag brukar tycka att tiden fram till jul går fort...hoppas så också i år...

För hur det än är så kommer jag sakna och längta till det vänder...då dagarna blir längre...

Då solen lite börjar värma och ge en föraning om våren...den tid jag älskar mest...

Vintermänniska blir jag aldrig fullt ut...men på nåt sätt tar jag mig igenom den årstiden med... 

Utsatta för år av bruk...nu i skönt förfall...

Kvarglömda...övergivna...minner om en tid som flytt...

Byggnadsverk...konstverk...hantverk...

Ger mig tankar om dåtid...livet som det var förr...

Livsverk...

Måste stanna upp ett slag...jag måste finna mig själv...

Hjärtat bultar hårt...kinderna blossar efter snabba steg på oplogad väg...

Novembervinden svalkar...nyper i skinnet...väcker mig...

Jag är här...jag är kvar...

Måste stanna upp ett slag...jag måste förstå mig själv...

Har lyssnat inåt...känt oron...tvekan...

Anat den välbekanta rädslan...

Måste stanna upp ett slag...jag måste hinna ikapp mig själv...

Har varit på irrvägar...vandrade vilse...

Står nu här stilla vid skiljevägen...

Jag kan inget annat än gå...

Min egen väg... 

Min väg...

Advent...glögg...pepparkakor...julgran...

glitter...
pumlor...skyltsöndag...julmarknad...

tända ljus...snöflingor...julsånger...snölyktor... 
lussebullar...

julklappar...Lucia...tomtar...kramsnö...julotta...

snöänglar....