Men vad gör väl det,

Jag är nog lite eljest på så vis att jag gillar att vandra i regn.

Har bestämt mitt läge för länge sen att fullständigt strunta i vad väder det är.

Tror att jag gillar allt väder men på olkia sätt.

Så ikväll blev det långa rundan utan ett enda möte i skogen.

Härligt, härligt.

...går i kyrkan...

...själv går jag ut i naturen...

Jag tog mig en vandring under kvällen igår.

Följde vägar och stigar med ögonen i dikeskanten.

Dom vilda blommar för fullt nu och det är hisnande vackert.

Alla sorter och färger som en målares palett.

Och dofter som från ett parfymeri.

Efter en dag av sol och mycket vind så kommer regnmolnen in och det är närapå vindstilla.

Då är det nästan som skönast där i dikena och vägrenen.

Och så intensiv den här blommande tiden är, snart börjar det vissna.

Mina tankar och minnen snurrar på, för jag blir alltid så berörd av naturen, det vilda.

Nu vill jag stanna upp allt, låta detta vara nu och för lång tid.

För här där jag går så fattas mig något, och samtidigt har jag fått något annat.

En känsla av en gåva, en rikedom och en andlig upplevelse.

Hjärtat och själen har snart hitta sin rytm igen.

Tanken och viljan är stark.

Nu och här och så jag.