Så kände jag det under den lilla promenaden på fm.

Jag gick runt holmen nere vid vattnet innan jag nådde ön.

Där ute såg jag nästan huset jag ska flytta till, lite skymd av höga träd.

Anade området trots höstfärgade löv och ståtliga barrträd.

Spegelblankt vatten och glittrig sol mötte mina ögon.

Suttit på bänken och blundat.

En stunds sällskap av en hundkille med sin matte.

Tänker vilken ljuvlig dag det blir, för det var ju nästan minusgrader i morse.

Och här på bänken har jag suttit så många gånger. Både ensam och med sällskap.

Nu blir det sista hösten för den och mig. Till våren får jag hitta en ny.

Jodå, jag kommer nog att titta till den och holmen.

Då och då.

Men inte lika ofta som nu,

Så går jag ut mot det lilla torpet som ligger längst ut.

Tar in allt jag ser av naturen som börjat skifta färg, dom jordiga dofterna.

Vattnet det stilla.

Ett slags farväl i tanken, men ändå på återseeende.

Känner lite vemod, både sorg och glädje.

Men absolut mest glädje.