Var ska jag sätta den här? Sonen står med en tom Julmustflaska i handen.

Var har du någon påse för pantflaskorna?, frågar han.

Jag har ingen, sätt den på bänken tills vidare. Jag brukar sätta pantburkarna i någon lämplig cykelkorg

utanför min port, tar med dom sen då jag går ut med soporna, svarar jag.

Aha, säger sonen och kikar på med mig ett leende.

Du är ju lite typ som KarlBertil Jonsson du.

Jaa, skrattar jag och tänker tanken han säger, kanske jag är det, men varför inte.

Mina grannar, några av dom, söker pantburkar/flaskor, varje dag.

Jag är ingen storförbrukare av drycker så jag skulle kanske få ihop en femtio kronor om året,

på sin höjd.

Och det är ju självklart någon av dessa grannars cykelkorgar som får mina gåvor.

Nu står här på köksbordet från sommarens besök några kronor.

Och innan natten kommer har jag skänkt bort dom.

Det kommer ett rejält ösregn och jag sätter balkongdörren på glänt.

Hämtar mig kaffe i köket och hör höga jamanden och ser min vän på fönsterbläcket.

Svart i ögonen av rädsla och så blöt i pälsen söker han min hjälp.

Mitt hjärta har sen länge smält för denna lilla vän som bor granne med mig.

Under hela sommaren har vi bekantat oss.

Lekfull och social. Vill bli klappad och kelad med.

Han hälsar på varje dag, sitt revir, som min uteplats blivit för honom.

Han kommer in då jag öppnar dörren, ynklig men tacksam.

Hoppar upp i soffan på fårskinnet, slickar sig torr och somnar.

Spinner så gott och högt då jag pratar med honom och stryker han över pälsen.

Han har varit ute hela natten enligt matte så visst, han får sova ut här.

Han får gå när han vill.

För det är ju så katter är, självständiga individer.

Så började min morgon, en spinnande katt i soffan bredvid mig.

Och jag med morgonkaffet och vaknandes så sakta.

Godmorgon.