Då när morgonen gryr...då dagen tar över efter natten...

När solens första strålar möter frostnypna grässtrån...

Jag anar tiden som kommer...då mina ögon blickar ner mot fruset vatten...

Ser sen mot den oktoberblåa himlen svanar i formation komma norrifrån...

Det är så sorgset vackert...känner en aning av vemod i sinnet...

Vi har nyss lämnat en sommar och välkomnat en höst...

Allt ska jag göra för att bevara mina möten i minnet...

Och alla dagar som kommer ska jag njuta...så säger mig min inre röst... 

Att vara modig är en styrka....Att våga vara skör och sårbar...

Att vända sig om och visa sitt innersta...Att våga blotta det nakna avskalade...

Att våga ta emot orden som viskas...tanken som ges...känslan som berör...

Att våga ge...

Jag vill våga vara modig...jag vill våga vara stark...

Våga öppna upp...våga släppa in...

Att vara modig är en styrka...

En sökare jag är...alltid varit och kommer alltid att vara. Jag vandrar varje dag så nära skogen jag kan...så naturnära det är möjligt..Jag vill känna dofterna..se färgerna..höra ljuden...

Jag vill bli berörd av intrycken..fylla sinnet med ro..låta tankarna flöda..få klarhet och funderingar där de ska vara...varje promenad är fullständigt mediativt för mig....berusande i sin enkelhet...helande...

Jag fyller på med energi..tankar kraft och livsglädje i varje steg jag tar...

Jag kan stå stilla och känna vinden i ansiktet...låta minnen komma och gå...låta tårar rinna vid de svåra tankarna...le åt de lustfyllda händelserna...låta regndroppar röra vid kinderna...

blunda och insvepas i alla känslor...

Allt blir som det är tänkt....

Jag vandrar vidare...jag är en sökare....

Oktobermorgon...